Paddla för kung och fosterland

Paddla för kung och fosterland

24 AUGUSTI, 2012

Text och foto: Per Fredin
Källa: Tidningen Paddling nr. 6 2012

Per jobbade som redaktör på tidskriften Paddling parallellt med att han startade Västeråsbutiken. Här på bloggen återpublicerar vi några av hans artiklar.

Sedan mitten av 60-talet har de svenska kustjägarna varje år genomfört en mytomspunnen distanspaddling. Som första media fick Paddling följa med. Det visade sig bli 222 kilometer av smärta.

Regnet hänger i luften och vinden piskar upp vitt skum på havet utanför Berga när 21 kustjägare och undertecknad ställer upp sig för att höra den sista genomgången innan övningen startar. “Nu är det perfekt jägarväder och civilisterna vågar sig inte ut”, säger major Johansson “Men de finns där ute, så var vaksamma”.

Snart ska vi ge oss ut för att ta oss igenom utbildningsprovet Distanspaddlingen, som går ut på att paddla 120 distansminuter på max 48 timmar. 222 kilometers paddling med andra ord och visst finns det anledning att vara vaksam. Paddlingen pågår även under dygnets mörka timmar och jag får höra historier som den då en kajak blev överkörd av en båt en gång.

Men det är inte faran för båtar som jag bekymrar mig mest över, utan distansen vi ska paddla. Tidigare har jag åtminstone paddlat 31 kilometer i ett sträck, vilket är den normala sträckan för ett maratonlopp i Sverige, och det brukar vara smärtsamt. Nu är det sju gånger så långt. Fast vetskapen om att min K2-partner, Lasse, är veteran i sammanhanget och gör sin tredje distanspaddling känns lugnande. Han ger mig också en hel del goda råd medan vi packar det sista i den mörkgröna K2:an som vi ska använda.

Prick klockan tolv börjar Jussi Björlings stämma dåna över Hårsfjärden. Paddlingen startar till tonerna av Till havs som spelas i den medföljande stridsbåtens högtalarsystem. Vi är elva K2:or som ger oss av i två kolonner, med tre meters lucka. Om 48 timmar måste vi vara tillbaka, annars har vi misslyckats.

Marschordern vi ska hålla oss till är 55 minuters paddling i sträck innan vi får vila fem minuter i kajaken. Var tredje timme får vi gå i land och vila 20 minuter, var sjätte timme en hel timme och efter 24 timmar får vi fyra timmars vila.

“Paddla är inte direkt min favorit-syssla, det är inget jag skulle göra på fritiden”, säger en av soldaterna. “Jag har bara hunnit paddla fyra mil totalt i år på träningen inför det här”.

Även om han är den som paddlat minst av soldaterna har inte de andra paddlat särskilt mycket mer heller. Nu för tiden ingår inte paddling i kustjägarnas utbildning. I det moderna försvaret har kajakerna fasats ut till förmån för moderna stridsbåtar. Ur taktisk synvinkel finns det för få soldater för att det ska vara motiverat att skicka ut dem i kajaker, skyddet är obefintligt i en skarp situation och förlusterna skulle bli för kostsamma.

Trots det fortsätter kustjägarna med distanspaddlingen av tradition. Major Johansson berättar att så länge han bestämmer kommer övningen att finnas kvar eftersom han vill inspirera soldaterna till att paddla på fritiden. För att göra distanspaddling så inspirerande som möjligt är därför årets rutt en riktigt sightseeing-runda i och runt Stockholm.

Dalarö passeras utan större bekymmer och utanför Fisksätra får vi den första entimmesrasten. Medan vi värmer vatten på stranden för att laga till den frystorkade maten vi fått, ser vi hur en besättning lastar ombord sin K2:a på strids båten. De har gett upp. Även fast det är en gammal skada som sätter stopp för en av dem, känner jag ett styng av avund när jag inser att de nu får sitta i stridsbåtens värme, medan vi andra har runt 40 timmars paddling kvar.

Med mat i kroppen få vi nya krafter och paddlingen flyter på bra igen. “Jägarvädret” har försvunnit och solen tittar fram, vilket gör paddlingen riktigt behaglig. Men det gäller att ha ett jämnt tillflöde av energi i både fast och flytande form för att känslan ska bestå. Vatten eller sportdryck dricker jag hela tiden genom slangen på min vätskesäck och vid varannan femminutersrast försöker jag trycka i mig energichoklad. Var sjätte timme får vi en varm måltid i form av frystorkad expeditionsmat. Nackdelen är att det ständiga tillflödet av vätska gör att jag blir kissnödig oftare än vad vi får komma i land. Lasses tips att jag skulle ta med mig en flaska att kissa i när jag sitter i kajaken blir därför oumbärligt.

När vi närmar oss Djurgården hörs skriken från Gröna Lund samtidigt som solen börjar gå ner. Vid Sjöhistoriska museet får vi kliva i land för en 20-minutersrast. Här har ställföreträdande troppchefen Danielsson ringt ner en kompis att möta upp oss med dagens kvarvarande bullar och kakor från en bekants bageri. Trots att de är lite torra är det nog de godaste bullar jag ätit. Samtidigt försöker jag, och de flesta andra, att stretcha ut stela muskler. Vi har hållit igång i nio timmar och kroppen börjar bli både stel och öm nu.

Paddlingen fortsätter genom Djurgårdsbrunnskanalen och vidare norr om Lidingö i riktning mot Vaxholm. Det enda ljus vi har är det svaga skenet från fluorescerande stavar som vi fäst i fören av kajakerna. Känslan när vi paddlar ut på den vindstilla fjärden med den stjärnklara himlen ovanför blir därför väldigt sövande.

Jag vaknar med ett ryck av att jag missat ett paddeltag. Armarna nästan går av sig självt vid det här laget och jag är inte den enda som sitter och nickar till. Ömheten i musklerna känns inte längre, nu är det sömnbristen som är värst. Lasse och jag bestämmer oss för att prata oss igenom natten för att hålla oss vakna.

Samtidigt som nattens timmar snabbt rullar förbi rundar vi Vaxholm och styr ut i skärgården. När gryningen närmar sig tar ömheten i musklerna över igen, fast nu har den snarare övergått till smärta. Värst känns det i handlederna och axlarna, vilket gör att jag hela tiden får variera tumgrepp och paddelföring efter det som känns minst smärtsamt för tillfället.

Lagom till fyratimmarsrasten slår träsmaken i de bakre regionerna till och det blir nästan olidligt att sitta still på sitsen. Men med vilan i sikte är det bara att bita ihop. Jag har varit vaken 31 timmar i sträck och nu kommer jag äntligen få chansen att sova lite.

Vädret är fortfarande fint och solen skiner när vi går i land på en ö vid Lådna norr om Värmdö. Gå på toaletten, byta om, hänga upp kläder på tork och få i mig mat är prioriteringen innan jag får chansen att sova. När jag äntligen får lägga mig ner på liggunderlaget under en tall är det nästan obeskrivligt skönt och jag somnar på en gång.

Två timmar senare är det dags att vakna och fortsätta paddlingen. Hittills har vi hållit ganska god fart, mellan sju till åtta kilometer i timmen, vilket gjort att vi klarat av 123 kilometer fram till vilan.

Två timmars sömn gör en enorm skillnad för orken, nu flyter paddlingen på bra igen. Men på vissa håll börjar samarbetet gnissla i K2:orna.

“Just nu står vår relation på noll, men den har haft sina dippar”, säger en soldat.

Trots det kämpar alla på utan att gnälla, även om paddeltekniken ser katastrofal ut på sina håll. Vi fortsätter ner på utsidan av Värmdö och in mellan Ingarö för att ta Strömma kanal tillbaka. Spekulationerna pågår för fullt om när vi kan tänkas gå i mål och det räknas fram och tillbaka på hur långt vi har paddlat och hur långt vi har kvar. Den snabbaste distanspaddlingen gick på 36 timmar, strax över 40 timmar är vår prognos, om vi kan hålla uppe farten.

För att tänka på något annat än träsmak och smärtan i muskler och leder stämmer soldaterna upp i olika marschsånger. De som har koll på kändisskvaller pekar också ut vilken kändis som bor var i takt med att vi passerar de dyra villorna.

När natten börjar närma sig är vi tillbaka utanför Saltsjöbaden igen och tar sikte på Dalarö. Det har börjat regna och blåser vita gäss på fjärden. Nu är det inga problem att hålla sig vaken, utan vi får kämpa för att hålla formationen i mörkret. Att troppchefen Kvist i överhuvudtaget lyckas navigera rätt med enbart karta och kompass är imponerande.

När vi passerar Dalarö avtar vinden och sömnbristen tar över igen. Jag får koffeintabletter av Lasse under varje rast för att hålla mig vaken. Samtidigt stoppar jag också i mig värktabletter för att göra smärtan i handlederna någorlunda uthärdlig.

“Ta er samman nu! Vi är inne på upploppet och snart i mål om ni bara skärper till er. Men om ni vill hålla på till i morgon lunch så gärna för mig”, ryter plötsligt major Johansson från stridsbåten.

Sömnbristen har smugit sig på och farten har sjunkit oroväckande för oss alla. Men majorens utskällning får önskad effekt och vi gör en sista kraftinsats för att paddla på de sista timmarna vi har kvar till Berga.

När vi får Berga i sikte beordrar troppchefen Kvist rättning i kolonnerna. Samtidigt som vi snyggar till formationen för att paddla den sista biten slår stridsbåten på Wagners Ride of the Valkyries i högtalarna. Håret reser sig bokstavligen på kroppen och det känns som att vår återkomst till regementet är som hämtad från en gammal krigsfilm.

Konstigt nog bryter det inte ut några ohämmade glädjeyttringar när vi når land, mest lättade suckar och ett och annat frammumlat “fy fan vad skönt att vara i land”. Om det är disciplinen eller tröttheten som dämpar glädjeyttringarna låter jag vara osagt, alla ser i alla fall nöjda ut över att distanspaddlingen är över. 40 timmar och 45 minuter blev tiden och major Johansson är nöjd.

“Bra jobbat, jag är stolt över er! Utifrån era förutsättningar med minimalt med paddling innan, så är 40 timmar och 45 minuter en riktigt bra tid”, berömmer han.

Snabbt och effektivt plockar vi ur och gör rent kajakerna, sedan skickas soldaterna iväg till sin kasern för att sova. De är lediga fram till lunch, sedan förväntas de återgå i tjänst. För egen del har jag inga som helst planer på att i överhuvudtaget vakna innan lunch tänker jag när jag kryper i säng i det logement jag fått låna.